Det som var en Alzheimer

I denna bok finns stor risk att bli förvirrad, ty kvinnan som skriver den är sjuk i Alzheimer. Hennes dagboksanteckningar ger läsaren en inblick i sjukdomens tidiga skede, samt i sorgen och i smärtan av att vara drabbad. Minsta kognitiva ansträngning skapar en väldig trötthet, och saker som att handla, läsa, betala räkningar eller sminka sig har blivit allt svårare. Vardagen skildras med allt den nu kommit till att innebära: försvunna glasögon och borttappade ord, skamkänslor och ångest, nedstämdhet och psykologsamtal, boendestöd och bromsmediciner, men också många skratt och värdefulla stunder tillsammans med familj och vänner. Rie har själv arbetat på flera platser inom vården, däribland både som undersköterska och chef inom äldrevården. Hon vet därigenom, på gott och ont, väl vad som väntar. Det gör henne oerhört ont att tänka på de nära hon måste lämna bakom och på allt som oundvikligen ska komma. Att skriva dagboksanteckningar - så gott det nu går - ger struktur och är en trygghet. Det hon skrivit kommer stå kvar även när hon själv har glömt det. Anteckningarna blir något att luta sig mot när det inte längre går att luta sig mot minnet. Rie skriver också för att hon fortfarande kan, och att kunna dela med sig av hennes upplevelse skapar någon slags mening med allt.

Rie kom till världen 1963, på tredje våningen i centrala Köpenhamn. Här gick hon på dagis, stoppade pärlor i näsan, hoppade hage och var som ett vanligt barn. Namnet Ester-Marie fick hon efter sin mormor och farmor. Det kortades dock raskt ned till två stavelser. När Rie var fyra år, dog hennes pappa och hennes mamma träffade en ny man. Lagom till skolstarten flyttade familjen till Sverige och hon började småskolan i sydöstra Småland. Hon läste vidare till undersköterska och arbetade bland annat i hemtjänsten, på servicehus, daglig verksamhet, vårdcentral och inom psykiatrin. Senare studerade hon åldrandet; gerontologi, geriatrik, geropsykiatri samt ledarskap och jobbade som enhetschef, mestadels inom äldreomsorgen, men ansvarade en tid även för LSS-boenden. Rie var tidigt engagerad i både djurs och människors rättigheter, jämte fördelningspolitik och miljöfrågor. Hon har alltid bemödat sig om att ge alla ett respektfullt bemötande. Ord har ständigt fascinerat henne, så förutom arbete och familj, har politik, "pysslande" och skrivande tävlat om hennes gunst. Ett dubbelt diskbråck, jämte bindvävssjukdomen Ehlers Danlos syndrom och därpå en utmattningsdepression, förändrade livet. Nu var det motigt i både kropp och knopp, som hon själv uttrycker det. Rie slutade gradvis att yrkesarbeta. Det var en svår omställning, detta att vilja men inte kunna. Hon tränade och promenerade för att bygga upp sin styrka, men ofta tog värken överhand. Det var då hon började skriva på allvar. Om sina erfarenheter inom äldreomsorgen, om kärleken till sina katter, till de tre barnen och till maken. Om livets orättvisor och hoppet om ett öppnare samhälle. År 2022 drabbades hon av ännu en prövning. Nu i form av en Alzheimerdiagnos. Skrivandet utvecklades till att skildra förloppet ur ett inifrånperspektiv. Hon ger oss inblick i den nya vardagen, ensam tillsammans med den gnagande rädslan över ett trilskande minne. Hon skildrar små fadäser och tillkortakommanden galant med både svart humor och självironi, men de riktigt svåra stunderna får också sin plats. Rie ger livet mening - i generösa och läsvärda meningar. "Så länge det är givande - åtminstone hälften av tiden - så vill jag vara med!" säger hon.