Om längtan

I denna andaktsbok av Anders Dahlström är texternas fokus längtan. Det är längtan efter att blomma ut som människa och en djupare längtan efter Gud. Så här inleds en av andakterna: Jag har ägnat hela mitt liv åt att förstå människor, sa min bror i ett telefonsamtal för ett tag sedan. Och jag förstår mindre och mindre för varje år. Själv har jag också tänkt i liknande banor, men mer för att lära känna mig själv. Någon har sagt att ju mer du förstår dig själv, desto mer förstår du andra. Jag vet inte hur jag kan sammanfatta båda våra betraktelser till en. Kanske som en pratbubbla i en skämtteckning: Jag sysselsätter mig ofta med att försöka lura mig själv, och ofta går jag på det. Ekvationen är väl så svår att bli sann för man blir aldrig färdig minsann.

Anders Dahlström är nu pensionär och ägnar stor del av sin tid på sitt författarskap. Ofta kommer texterna till i det gårdskapell han byggt på sin tomt. Han har kallat det för Väntans kapell, men det hade lika gärna kunnat heta Längtans kapell. Någon har sagt att väntan kan ses som en väntan på döden och att ett namn som Väntans kapell lika gärna kunnat hamna på ett begravningskapell. Men för mig honom är det något annat, en väntan i min längtan efter Gud och mötet med Gud. Han skriver: För mig är inte väntan något problem, Det är Guds nåd att finnas här och ska jag vara helt ärlig så finns Gud redan här och väntar på mig. En fin tanke att idissla och smaka på, att vi väntar båda två. Kan det vara så, att om Gud och jag delar väntan med varandra så delar vi kanske också längtan tillsammans? Att jag längtar är helt säkert och jag tror att det är lika säkert att Gud längtar. Skulle inte Gud sända sin älskade son om inte denna längtan fanns?