Psykiatrisk vanvård

Insynen i hur den psykiatriska tvångsvården fungerar är ytterst dålig. Det har hänt väldigt lite sedan 1990-talet och den här berättelsen behandlar de grundläggande brister i vården som gör att många tvångsmedicineras felaktigt efter bristfälliga undersökningar vid fastställande av diagnos. Under 2010-talet har vi sett en försämring av vården med väldigt långa vårdtider vid tvångsintagningar och efteråt fortsatt tvångsmedicinering. Berättelsen tar upp tvångsvårdens förbannelse och överdrivna tillämpning, bristen på alternativa tankesätt, rutinmässiga metoder och vanvården som blir resultatet. En utveckling som fått katastrofala följder och leder till tragedier och självmord. Berättelsen handlar om erfarenheter från Stockholm och kampen för att rädda en människas liv undan tvångsvårdens skruvstäd. Skriften utmynnar i tankar på en helt ny organisation för att möta de här personernas behov och avbryta vanvården som i dag pågår vid Sveriges psykiatriska kliniker med stöd av en undermålig och ytlig lagstiftning. Felet är att få krav ställs på vårdens utformning och resultat, trots att personerna tvångsvårdas ofta utan att ha begått brott.

Är 60 år med en lång rad yrken bakom mig t ex en tid som journalist och utgivare av en egen lokal tidning. Är sammmanboende med Eve Riimus som är doktorand i psykologi och konstnär som varit min diskussionspartner och motiverat mig att skriva den här berättelsen. Den handlar om hur vården missförstår svåra psykiatriska tillstånd och tvångsmedicinerar personer som absolut inte blir hjälpta av medicinerna utan drivs till självmord eller våldsbrott. Berättelsen är skriven för att avslöja den systematiska felbehandlingen och tortyren som bedrivs med lagens hjälp mot svaga och utsatta personer i Sverige.